El Intruso, June 2019

Rigobert Dittmann, Bad Alchemy #103, Aug 2019

Aldo Del Noce, Sound Contest Blog, Aug 25 2019

Bruce Lee Gallanter, Downtown Music Gallery, Sept 2019

Maurice Hogue, All About Jazz Playlist, Sept 21 2019

Phil Freeman @burn_amb | September 20, 2019

Bill Meyer, Downbeat Magazine, November 2019

Christian Bakonyi, Concerto Magazine Nr.5, Okt/Nov 2019

Hiroki Sugita, Japan Jazz Magazine, Nov 2019

Enrico Bettinello, giornaledellamusica.it, Oct 22 2019

Thom Jurek, allmusic.com, Oct 2019

Matt Groom, Presto Music Blog, Sept 20 2019

pdb, De Standaard, Oct 2019

Chris Robinson, pointofdeparture.org, Dec 2019

Patrick Krause, Jazz Podium, Dezember 2019

Guy Peters, Jazz'n'Mo Magazine, Belgium, Dec 2019

Nazim Comunale, thenewnoise.it, Dec 20 2019

Kevin Le Gendre, Jazzwise, London, Jan 2020

Basisten Reid Anderson och trumslagaren Dave King är bekanta från trion The Bad Plus. Klaviaturmusikern Craig Taborn har gjort skivor sedan 90-talet under eget namn och tillsammans med bland annat James Carter, Dave Holland och Vijay Iyer. Både Bad Plus och Taborn har uppträtt upprepade gånger i Finland. Då har det varit fråga om akustisk eller nästan akustisk instrumentation.

På Golden Valley is Now hör man minsann att Taborn fick en Moogsynt i present av sina föräldrar på tolvårsdagen. Det är mest syntar på skivan. Också Anderson och King, som komponerat skivans musik, använder sig av elektronik.

De ofta minimalistiskt exakta och repetitiva styckena för tankarna mera mot Kraftwerk eller elektroniska nyvågsband från 80-talet. Syntklangerna väcker en viss nostalgi. Det känns naturligt att presentationstexten i skivhäftet kommer först på tyska och därefter i engelsk översättning.

Den stora skillnaden till 80-talets electronica är att denna trio inte använder någon sequencer för att skapa de repeterande elementen, utan allt spelas live, med händer och fötter. Det vore i sanning intressant att se trion i konsertsituation.

I det stora hela är det på denna skiva mera fråga om att komponera, att arbeta med klanger och texturer, än om uppvisningar av musikaliska cirkuskonster. De tio sångerna (fast ingen sjunger kallar jag med tanke på popestetiken styckena för sånger) bildar en välgjord helhet som inbjuder till koncentrerad lyssning – spår efter spår. Skivans idé är delikat och idén fungerar väl även i praktiken.

Jan-Erik Homberg, HBL, Finland, April 14, 2020

Claudio Sessa, Note Blu:Corriere della Sera, Oct 6 2019 (IT)

Jazz Magazine France, October 23 2023 (FR)